Ninas berättelse

Det var en vanlig måndag i början av juni 2008. Jag hade tagit ledigt från jobbet, var hemma och röjde i garderoben. Förberedde och gjorde klart för en 14-dagars resa till Kreta med familjen.

Där och då fick jag en märklig känsla inuti mig. Var det något fel på mitt ena bröst? Jag hade ett litet sår som inte ville läka ordentligt. Snabbt bestämde jag mig för att ringa den lokala läkarmottagningen. Förklarade situationen och fick tid samma dag.

Läkaren ordnade med tid till mammografi veckan efter. Sommarledighet hos läkare och sjukhus gjorde väntetiden lång och det tog ett tag innan jag fick svar. I början av augusti fick jag ett telefonsamtal om att jag måste komma tillbaka till sjukhuset för att göra en biopsi.

Sedan gick allt väldigt fort.

Tredje september 2008 fick jag det smärtsamma beskedet om att jag hade bröstcancer. Operation och uppföljning var redan planerat.

Jag var då bara 43 år gammal. Hela världen stannade upp och jag blev livrädd. För första gången i mitt liv var jag rädd för att dö.

Tankarna gick först och främst till mina två små pojkar på fyra och åtta år.

Den dagen kände jag att världen var orättvis. Varför skulle det här hända mig? Jag hade ett bra liv, två små barn och världens bästa sambo.

11 september 2008 blev det ena bröstet bortopererat. Dagen efter reste jag hem igen till Kinsarvik. Kontrasterna var stora. Istället för att fira Hardanger Bestikks 50-årsjubileum ­­- något vi planerat och sett fram emot i månader – satt jag nyopererad i mitt eget vardagsrum.

Från det första läkarbesöket var det väldigt bra uppföljning från sjukhuset. Jag kan inte berömma de anställda på den bröstkirurgiska avdelningen på Haukelands sjukhus tillräckligt.

Jag har ändå haft tur. Cancern upptäcktes tidigt och den hade inte spridits i kroppen. Läkarna berättade för mig att jag kommit i tid och därmed slapp jag vidare efterbehandling.

Nästan två år senare fick jag ett nytt bröst konstruerat, följt av fast årlig kontroll i tio år. Idag följer jag Brystkreftforeningens program.

Oktober har blivit en viktig och symbolisk månad för mig. Månaden och tidpunkten jag årligen tänker lite extra på livet och vilken tur jag haft.

Min uppmaning till alla kvinnor är att regelbundet gå på mammografi. Känn kroppens förändringar – det är alltid bättre att gå för tidigt än för sent.

Jag har fått många goda råd från Brystkreftforeningen. Rosa bandet-kampanjen bidrar med sitt ekonomiska stöd till läkarvetenskapen som ständigt blir bättre och skickligare. Det hjälper att stödja!

Avslutningsvis ska vi vara snälla och ta hand om varandra. Som människa har jag kommit stärkt ur sjukdomen, blivit mer tacksam till livet och till vardagens små stunder.